http://fullmentalstraightjacket.wordpress.com/2010/03/25/demokrati-pa-retratt/#comment-550

Jo, det tror jag att jag kan svara på, en sån där låång kommentar igen. Helt kortfattat kommer de att bli fuskare och myglare som i alla lägen försöker smita ifrån ansvar och samtidigt ständigt försöka upprätthålla en mycket grå fasad utåt för att inte sticka ut från mängden. Vi har sett det förut, bakom järnridån.

Det kan låta som en paradox, att inte sticka ut från mängden men samtidigt vara en fuskare och myglare. Men det är inte alls konstigt, snarare fullt mänskligt. När det gäller fuskandet så är saken ganska uppenbar, i ett orättfördigt system där individen inte respekteras och kränks på olika vis, så blir det en social fjäder i hatten om man lyckas lura systemet på olika vis, inte en skam. Olika exempel från olika tider kan vi nog alla komma på, inom allt från rövarhistorier om hembränning till hur annars hederligt folk lurat tullen.

System som inte upplevs rättfärdiga skapar också ytterst rättshaverister och dessa har alltid en potential att bli rejält farliga, ja hembryggd terrorism där haveristen ger sig på själva samhället med vad medel som står honom till buds, såvida kontrollapparaten inte är oerhört effektiv. Men i ett system som upplevs rättfärdigt så sker inte detta i någon nämnvärd omfattning, inte ens grova brottslingar som dömts kommer ut som terrorister, möjligen bara som återfallsförbrytare inom sitt gebit.

I detta kan vi nog också se en viss delförklaring av det som brukar komma från folk längt ut på högerflanken gällande invandrare. Många invandrare kommer från länder med fruktansvärda system, de är fostrade och uppväxta under de systemen och har en lite annan social uppfattning om att dra nytta av systemen. Men lyckligtvis är alla olika med sina egna personligheter, somliga anpassar sig fort och omfamnar våra normer och sätt att tänka. Men det är en stor mental omställning, från att se det som en fjäder i hatten att kunna klösa ur lite extra slantar ur samhällets ficka, till den svenska nästan skammen kring t ex. socialbidrag. För många invandrare känns nog detta stycke mycket obekvämt, men jag har full förståelse och jag lastar dem inte. Lever man under ett orättfärdigt system, så har man inte samma förtroendefulla respekt för systemet och detta förändras inte så snabbt alla gånger. I synnerhet inte om vårt system också behandlar dem illa fast på andra sätt, som att t ex. få vänta i många år på besked om de får stanna eller inte. En psykisk misshandel av rätt grova mått. Nåja, sidospår. Att lura systemet är inte socialt fel under ett orättfärdigt system, det blir någonting hedervärt. Respekt är något ömsesidigt, något som måste förtjänas, och rädsla är defenitivt inte samma sak..

De styrande i en orättfärdig stat blir per automatik paranoida och agerar preventivt på sina egna farhågor, ofta retoriskt motiverat med samhällets bästa eller medborgarnas beskydd. Tyrannen brukar stiga upp ur demokratin just som en beskyddare. Här kommer övervakningen in, en orättfärdig övervakning som helt negligerar oskyldighetspresumtionen. Denna övervakning eroderar rättskänslan som leder till det tidigare sagda, en ond spiral.

Så till den grå biten, att försöka leva sitt liv under radarn. – I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar – Ansvar handlar inte om att vara lydig, att ta ansvar handlar om att agera efter eget huvud. I ett bra system känner man ett förtoende att kunna göra så. ”Men jag lydde ju bara order..” det är den klassiska ursäkten för att slippa ansvar. Men när man är övervakad och måste kunna svara för allt man gör, då gör man inte lika mycket. Det är rätt sällan som vi kan motivera precis allting vi gör, i synnerhet inte när vi agerar på känslor eller prövar våra vingar med något nytt. När man är övervakad slutar man att pröva sig fram, för som övervakad känner man inte förtroende, snarare en misstro. Det drabbar all utveckling i samhället, såvida ordern inte kommer uppifrån, då lyder man ju och behöver inte utmärka sig och behöva svara på frågor om ens motiv och agerande.

Jag hävdar att det var den paranoida brottsbekämpningen och misstänksamheten som gjorde att länderna bakom järnridån blev såpass på efterkälken, inte kommunismen i sig. Samma sak hade nog skett i ett helt annat auktoritärt system med samma paranoia. De hade alla grundläggande resurser, de hade kunnandet och teknologin. De kunde ha åkt till månen på 60-talet, sköt upp satelliter, de byggde kärnkraftverk, hade allsköns spetsteknoligi inom sjukvården och de producerade vapen av världsklass. Men allt detta kom uppifrån, i det lilla var de fullkomligt oförmögna eftersom allt vanligt folk gjorde vad de kunde för att inte sticka ut från mängden, inga innovationer eller utveckling där inte. Men fuska och mygla? Ja så fort tillfälle gavs och de trodde sig komma undan med det, men ingen entreprenörsanda, utvecklande och öppen åsiktsbildning, ingenting. Bara grått och trist utåt sett.

Det är den utveckling vi redan slagit in på. Vi är redan på väg och ingen förändring är på väg på länge än. Vi accelerer allt mer på den inslagna vägen och medelsvensson befinner fortfarande i ett stadium av förnekelse och mental justifikation av systemet som i allt högre grad kränker honom. Det är också helt naturligt eftersom det krävs väldigt mycket innan folk erkänner för sig själva att de lever under ett system de inte tycker om. Vi kan alla se i vilken omfattning vanligt hederligt folk ursäktar övervakning och registrering av dem själva och olika sorters övergrepp som begås av auktoriteten mot andra.

Begår t ex. Poliser ett övergrepp, så är inte den naturliga reaktionen raseri mot polisen, istället försöker folk ursäkta dem och hitta på förklaringar för att om möjligt rättfärdiga det. Ju mer offentligt och fler som lysnar, desto starkare blir rättfärdigandet, men reaktionen kan vara rakt motsatt i det privata över köksbordet. Samma sak med olika repressiva lagförslag, det naturliga där vi befinner oss är inte att ta till gatorna, det måste gå betydligt längre för det, mycket längre. De allra flesta ursäktar politikerna – de är ju inte politiker utan anledning, de har säker rätt och de vill ju väl – Ja, religion är relaterat och står på samma grund av ”system justification”. Det här är djupt rotade mentala saker som har att göra med att vi är flockdjur. Det är därför det funkar att tala om syften i det stadie vi befinner oss, eventuella konsekvenser blockeras mentalt – det är ju inte det vi vill..

Ett lästips, den numer bortgångne bloggaren Mikael Wälivaaras Fabel om Herden och fårskocken.

Vi lever alla inom en låda av tankegods som kan kallas konsensusverklighet. Det är _inom_ denna låda vi kan vara oense, men så fort någon går utanför denna låda så betraktas personen som knäpp, galen, konspirationsteoretiker, inte vid sina sinnes fulla bruk osv.. Epiteten är närmast oändliga. – Vårt fina system kan inte vara dåligt, kan inte, La la la la.. – Detta oavsett om det personen säger är sant eller inte, så långt kan vi inte tänka utan att släppa kognitiven. Det är de gemensamma kognitiven in action. En gång i tiden sågs jorden som platt, men om den etablerade gycklaren motsade detta, så skrattade alla gott, medan den som sade samma sak och samtidigt kunde vara trovärdig som auktoritet lätt hamnade under dödshot. Platons grottliknelse i ett nötskal.

http://infontology.typepad.com/infontology/2010/03/realtid-vår-början-och-vårt-slut.html

Samma sak kunde skådas när den industriella revolutionen pågick som starkast, det var effektiviteten som var i fokus och en allt ökad teknisk komplexitet, inte reella mänskliga behov. Exempelvis arkitekter under denna tid ansåg inte ens att de följde någon stil (en stil som sedan kallades funkis). Men när världen hade repat sig efter kriget och samhället verkligen hade blivit industriellt allt igenom, då skedde en förändring och andra värden blev viktiga. Nu blev subjektiva saker som känsla och livsstil också viktigt. Men samtidigt stannar inte utvecklingen, det var ju under 50-talet som fröet till den elektroniska utvecklingen såddes.

Någonstans går tekniken för långt, eller rättare så vallas folk av reklam, nya tekniska möjligheter där någon tycker sig kunna utveckla sin produkt och kunna tjäna lite mer än sin konkurent, vilket måste marknadsföras, osv. i en cirkel. Men någonstans nås en punkt där folk stannar upp och då inträder "post". Alltså "post" som i postindustriellt, postmodern och nu kanske vi börjar närma oss något postdigitalt.

Under tidigt 80-tal betraktades man som en fullkomligt komplett bakåsträvande idiot om man vill ha ett armbandsur med visare istället för en med digitala siffror, undomar blev mobbade om de inte hade en digitalklocka osv.. De blev allt mer avancerade, fick miniräknare, blev väckarur, små speldosor och gid vet vad. Men till slut blev folk mätta, idag är det ingen som höjer på ögonbrynen om man har en klocka med visare. Utvecklingen blommade ut och folk reverterade tillbaks ur "hypens" och flockmentalitetens klor.

Någonstans går också en gräns för automation. Ofta införs automation för att göra saker enklare, men som med alla andra överdrifter så har det en tendens att slå över i sin motsats när automationen rent ut blir begränsande och även håller användaren kunskapsmässigt oförmögen. Ett bra exempel är stillbildskameror, i synnerhet systemkameror. Dagens kameror är högt automatiserade jämfört med gårdagens, i syfte att göra dem lätta att använda. Men dagens kameror behöver en instruktionsbok på 200 sidor, där gårdagens klarade sig med en liten folder. Idag har de oändliga inställningsmöjligheter och menyer med olika val i en oöveblickbar mängd, när det egentligen bara är samma är samma gamla fokus, bländare och slutartid att ställa in. Fotografen blir fråntagen sin tid att tänka kring bilden och exponeringen och istället fullt upptagen i att förhandla med automationen, vilket blir svårt utan kunskapen kring exponering som tidigare fotografer tvingades nöta in i ryggraden.

Att tänka är det viktiga, lärande kommer inte av att göra det enkelt för sig så att man slipper tänka. Lite plumpt sagt, med automation som gått för långt blir vi dummare och mer oförmögna.

Att minnas något, likt hur boken minns åt oss är bara lagring, det kräver ingen energi. Att lära och utvecklas kräver att vi processar informationen, att vi lägger ned energi och tankemöda. För den som skrev mycket förr, så gick mycket tid åt till att arkivera och mekaniskt skriva samma saker igen vid återanvändning. Mekansikt skrivande som tog tid från att tänka, ur den aspekten har utvecklingen betytt något mycket stort, idag är det enkelt och snabbt att återanvända det tidigare. Men samtidigt ägnar vi allt mer tid till ett liknande mekaniskt och icke-lärande knapptryckande i förhandlingar med någon automation att göra det vi vill, likt fotografen med 300 olika menyalternativ.

http://techrisk.se/?p=1628

Jag tycker du missar kärnan i hans argument: “Skal eit slikt system vere truverdig er det særs viktig at redaktørane ikkje sortere ut innlegg som ikkje passar med eigne synspunkt.”

Hade det inte funnits “redaktörer” med “administrativa fullmakter”, så hade situationen varit en helt annan. Jag har själv sett detta in action några gånger, hur någon överkucku med mer befogenheter mer eller mindre censurerar utifrån sin moral, världsbild och tyckande.

Men när det gäller källkritik, så är den minst lika viktig i fallet med tryckta uppslagsverk, där om någonstans så har en “överkucku” bestämt exakt allting och i dem är läsarens egen möjlighet till faktakontroll obefintlig, en bok har inga länkar.

Nej, jag har inget med det där på posterous att göra. Hade jag velat sätta upp alla mina inlägg någonstans så hade jag kunnat göra det själv, men efter FRA-omröstningen raderade jag den gamla ouppdaterade hemsida jag hade, terminerade mitt e-postkonto och hoppade av de fria programprojekt jag hade uppgifter inom. Jag övervägde att säga upp min uppkoppling och helt säga adjö till internet, men besinnade mig en aning.. För många runt om i världen så dog jag den eftermiddagen. Är jag glad åt postsamlingen? Tyvärr inte. Men jag är inte arg heller. Jag vill faktiskt inte döma över det alls. Skall jag beskriva känslan så är det ungefär som att få en kärleksförklaring från någon man själv inte har samma känslor för (jag vet ju inte ens vem det är). Jag tror de flesta varit med om något sådant någon gång, man kan inte bli arg över att någon gillar det man gör och känslan kan vara väldigt tudelad.

http://www.kurvigheter.se/klara/2010/02/23/maktkoncentrationen-i-medierna-ar-ett-demokratiproblem/#comments

Det handlar inte bara om mediakoncentrationen, det handlar precis lika mycket om enskilda journalister utan varken ansvar eller yrkesstolthet. För att ta ett flagrant exempel, försök hitta tidningar som undersökt hur många som dog av vaccinet under av media frammanade hysterin i höstas. Troligtvis dog fler av vaccinet än de som dog av flunsan. I de fall av annars till synes friska människor som dog efter vaccineringen, så var media antingen tyst eller rapporterade något i stil med att ”dog av döden”. I vaccinations-cirkusen så hade media helt abdikerat sin roll som maktens granskare.

Anledningen ligger i ansvarslös lydighet, i likhet med att den klassiska ursäkten för att slippa ansvar är: Jamen jag lydde ju bara order.. Vi lever idag i ett samhälle där det upplevs farligt att ta ansvar, ett samhälle där inställsamhet premieras, ett samhälle där chefer redan på allra lägsta nivå omger sig med ja-sägare. Det har skett en krypande utveckling under de senaste 25 åren där denna utveckling fått fortgå och genomsyrar idag hela samhället. Det kan låta som om jag tar i, men se er omkring. Den ansvarslösa inställsamheten hittas idag från ICA-affären till myndigheter och riksdag.

Vi har alla erfarenheter om kassörskan som kräver legitimation av en gråhårig pensionär när denne köpt några folköl tillsammans med basvarorna. Hon skäms när hon gör det, för hon inser ju hur korkat det är, men att använda sitt förnuft och ta bedömningsansvaret gör hon inte, det värsta av allt är att hon anser att hon gör rätt. Detta trots att hon skäms för att hon inser hur korkat det är.

Ett annat lysande exempel såg vi under tsunamikatastrofen, i sveriges handfallenhet. När en organisation väl blivit genomsyrad av denna ”sjuka”, så blir den både maximalt toppstyrd och handligsförlamad inför det oväntade. Beslutsfattare som är tillsatta för att ta ansvar gör ingenting om de inte redan har protokoll att följa, men för det oväntade finns inga protokoll, ingen kryssruta för ”tsunami”. Därför väntar de på order.. I öst kallade vi dem för ”apparatniks” för 25 år sedan. Alla i ansvarig ställning som insett vad som hände och förstod tsunamins omfattning, visste vilka resurser de hade osv., gjorde ingenting, de väntade på order.. Knappast några hjältar där inte, även om det värsta som hade kunnat hända var att de skickat iväg iväg ett flygplan som fått vända tillbaks och ödslat lite bränsle i onödan. Så såg precis hela hierarkin ut ända upp till ”de facto diktatorn” som var på teater.. och inget hände. Ett tag såg Fritidsresors Lottie Knutsson ut som mer handlingskraftig än hela sverige sammataget. Sjukan som genomsyrat organisationen gjorde Göran till en diktator.

Alla som jobbar på en lite större arbetsplats, vilken som, ser också vad som hänt runt i kring sig. Ändlösa möten med tjänstemän som inte kan ta beslut, möten som används för att ingen enskild skall behöva ta ansvar. Möten som får effekten att varje enskild person som på papperet skall ta ansvar, alltid kan säga att det var ”de” som beslöt. Vilka ”de” frågar någon – ”De” på mötet.. – Så perverteras mötets demokrati och förakring till ett sätt att slippa ta ansvar, så att ingen enskild kan pekas ut.

Tänk också på detta varje gång en person i ansvarig ställning ropar efter regler, protokoll att följa. Vad personen ber om är att slippa ansvar, att inte behöva ta det ansvar personen har betalt för. Faktiskt till och med ynkligare än den där kassörskan, hon hade ju redan prokoll att följa och hade därmed redan blivit ifråntagen ansvaret och hon har ju inte heller direkt någon roll som ansvarig och inte heller betalt för ansvaret. Fast hur hennes chef överhuvudtaget kan förvänta sig något ansvar i någon form är logiskt obegripligt, när han inte ens litar på henne att kunna bedöma om en gråhårig pensionär är över 18.

Det jag har beskrivit ovan är något som folk ibland har mycket svårt att greppa rent mentalt, annat var det för en generation sedan, då när det fanns färskare i minnet vad det leder till. Redan Platon beskrev det för över 2000 år sedan, hur tyrannen stiger upp ur demokratin som en beskyddare. Han kallade denna typ av lydiga och inställsamma människor för den tyranniske naturen, inte för att de önskar tyranneri utan för att deras inställsamhet ofrånkomligen leder till det genom att en organisation blir maximalt toppstyrd när ingen tar eget ansvar och bara lyder order. De som premieras i en sån här miljö är dem vi alla känner igen, de som slickar röv uppåt och sparkar nedåt. Diktaturens kreatur är inga mördare initialt, de är bara smilfinkar som vill slippa ansvar. Som herr Platon skrev:

”Är det nu inte så, att dylika människor som enskilda personer – innan de kommo till makten – ha följande karaktär: antingen vilja de vara tillsammans med smickrare, som äro beredda att lyda dem i allt, eller också, om de själva ha behov av något, ödmjuka de sig och tveka ej att spela vilken roll som helst för att markera sin förtrolighet, men när de väl ha fått, vad de ville, stå de där som främlingar?

- I högsta grad.

I hela sitt liv äro de således aldrig vänner till någon, utan äro alltid antingen en annans herrar eller en annans slavar. Men sann frihet och sann vänskap får den tyranniska naturen aldrig smaka.

- Förvisso.

Kunna vi ej ha rätt att kalla dylika personer för opålitliga?

- Jovisst.”

Vi ser det också gång på gång i politiken, hur de perverterar sin vilja att påverka till rent medlöperi där de ibland går emot precis allt vad de står för, allt för den där platsen vid bordet. Deras begär av den där platsen vid bordet överstiger vad de vill göra med positionen flera gånger om, precis som kassörskan som tror tycker sig värna sitt jobb genom att inte våga ta det uppenbara bedömningsansvaret. Den gamle Platon skrev ett annat tänkvärt citat:

”Pengar eller ära förmår inte goda människor att regera. De vill inte öppet kräva lön för det och därigenom bli legohjon, ej heller vill de i hemlighet skaffa sig vinning av sitt ämbete och därigenom bli tjuvar. De är inte heller ärelystna. De måste alltså tvingas till det genom hotelse om straff. Detta tycks vara anledningen varför det anses som en skam att villigt åtaga sig regeringen i stället för att tvingas till det. Det svåraste straff som kan drabba dem är att de annars kommer att själva regeras av sämre folk, om de inte vill ta regeringen i egen hand. Det är av fruktan för detta, som de goda åtaga sig regeringen.”

Kort sagt, de som vill leda, är ofta de minst lämpade att göra det. – I synnerhet när de kan köpas för en plats vid bordet, de behöver ju inte ens mutas och väl vid bordet sitter denna människotyp mycket still i båten. Ja, en ond spiral där de ansvarfulla över tid fasas ut, minsta obekvämhet där någon står på sig och de åker ut, bara för att ersättas av de som ”äro beredda att lyda dem i allt”. Integriteslöst röstboskap.

Detta förklarar också övervakningsivern och den onda spiral där människor abdikerar ansvar, såsom media abdikerat sitt anvar att granska makten och istället mest skriver bekväma nyheter som ofarligt skvaller, olyckor, väder och sportresultat (det har sagts mig att så var pressen under mellankrigsåren också). Folk är sig själv närmast och opålitligheten, för att använda Platons ord, har givetvis relevans i detta.

I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar. Den personlighetstyp som tillåtits göra karriär de senaste 25 åren föder självklart misstro, den misstrodde visar givetvis inte respekt och den som inte visar respekt blir givetvis aldrig betrodd. I en sådan miljö är det närmast naturligt att alla apparatniks får det allt svårare med hela konceptet kring oskyldighetspresumtionen, en miljö som agerar preventivt på mardrömmar, alltså rena fantasier eftersom farhågor om något ont inte är mer sant än goda drömmar. Men handlngarna som baseras på de två skiljer sig starkt åt. En ond spiral där allt fungerar allt sämre, där folk satta att ansvara ropar efter protokoll, där kontrollen ökas när saker inte fungerar ledande till ännu mindre mod att våga ta ansvar när kontrollen ökar. Den som är övervakad är icke fri, och agerar därefter. Detta i smått och stort, drabbandes hela samhällets entreprenörsanda.

Jag skule vilja gå så långt och säga att anledningen till att länderna bakom järnridån blev såpass på efterkälken inte primärt berodde på dess politiska system, utan att det berodde på den paranoida övervakningen och den effektiva brottsbekämpningen. Att preventivt, alltså på förhand, prioritera effektiv brottsbekämpning över andra värden, är att vara paranoid och då har man fivetvis också en förkärlek till övervakning. Hela folk slutade att ta ansvar i öst, ingen ville utmärka sig med risk att rödflaggas i systemen och riskera besvärliga frågor. Folks mål i livet blev att leva sitt liv under radarn, allt vad uppfinningsrikedom och entreprenörsanda ströps redan i sin linda bara för att livet blev obehagligt om man utmärkte sig på minsta sätt. När folk prövar sig fram lite på känn, vilket utveckling ofta handlar om, så är det inte alla gånger man ens kan förklara exakt alla tankegångar och handlingar. Därför lydde de bara order och handlade aldrig officiellt på egen hand efter eget huvud. Därför kunde de ha åkt till månen, kunde behandla ögonsjukdomar med laser redan på 70-talet, bygga kärnkraftverk och vapen av yppersta världsklass, detta samtidigt som de hade stora problem att ordna drägliga förhållanden i vardagen. Det är denna utveckling man slår in på när man kastar ut babyn med badvattnet och förutsätter att folk har något fuffens för sig när de bara vill hålla vissa saker privat. Då börjar folk huka sig och gör vad de kan för att inte sticka ut från mängden.

Nåja, för att göra en lång historia kort, tror du att journalister skulle vara någon annan sorts folk, ha organisationer som inte infekterats av samma sjuka? Nä just det, de har också abdikerat ansvar precis som resten av samhället. Händer inget radikalt så kommer vi inte att ha en demkroti värd namnet så länge till, bara demokrati på papperet som med Deutsche Demokratische Republik. Den fria åsiktsbildningen stryps i sin linda, på samma sätt som folk abdikerar ansvar under alltför kontrollerade förhållanden.

Så, nu har jag fått pysa ut lite ånga.

http://www.annatroberg.com/2010/03/03/dagens-netopia-2-litteraturens-verkliga-problem/

@Per Strömbäck: En grundförutsättning för att kunna sia lite om framtida läromedel är ju att man börjar i rätt ände, med läromedlens syfte, inte hur någon författare skall tjäna pengar. Författarens levebröd är ju faktiskt inte huvudfrågan, författaren är högst sekundär i sammanhanget.

Jag kommer ihåg hur Wikipedia bemöttes i början, som en absolut omöjlighet. Det går inte att göra ett uppslagsverk om förafattarna inte får betalt. Samma sak och tänkande har kunnat skådas kring fria datorprogram. På sätt och vis är det förståeligt, vi är alla födda och uppväxta under industrisamhällets doktriner, ja blivit indoktrinerade däri. Så det kan vara mycket svårt att tänka på andra vis.

För läromedel i synnerhet så tror jag att vi kommer att få se utveckling som närmar sig de fria datorprogrammen. Den sortens utveckling står ju faktiskt mycket nära den vetenskapliga metoden av “peer review” och därmed skolväsendet. Vi ser ju också hur en del universitet börjat lägga ut både kurser och föreläsningar på nätet, så att folk utanför faktiskt kan ta del av exakt samma kunskaper, fast då förstås inte få några fina betyg. Steget till att läremodelen, trycks “on demand” på användarens bekostnad och utvecklas på precis samma sätt som datorprogram på Sourceforge (~200 tusen olika fria programprojekt) är verkligen inte långt just i läromedlens fall.

Ja, det innebär att läromedelsförfattaren som yrke nästan försvinner, men det innebär inte att varken läromdel förvinner eller att ingen skriver dem. Detta i likhet med datorprogrammen. Fria datorprogram har ju knappast inneburit att färre människor skriver datorprogram, inte heller att färre månniskor får betalt för att skriva datorkod, tvärt om. Utvecklarna (författarna) har bara hamnat närmare användarna, där programmerarna bidrar med kod i sina jobb som IT-konsulter, säkerhetsexperter, webbutvecklare osv.. Ja även reklamfolk, företags it-avdelningar, tillverkare av hårdvara, ja hela i samhället där datorprogram används och underhålls. Syftet med datorprogram är ju inte att avlöna programmerare, i likhet med att läromedlens syfte inte skall vara att avlöna författare.